Etikett: skejt

Det går såklart inte att beskriva skejttekniken i ett kort inlägg på en hemsida. Men någonstans ska man ju börja. Här kommer en beskrivning av de fem växlarna.

Vasaloppet har haft skejtlopp i två omgångar. Eller tre, om man räknar med själva Vasaloppet, där skejt förbjöds först 1987. De två andra är ena dagen av Öppet Spår som 1995-1999 gick i fristil, samt Skejtvasan som genomfördes 2002-2012.

Skejt är en fantastisk träningsform. Du jobbar med större muskelgrupper jämfört med klassiskt och många har 5-10 slag högre i puls när de skejtar jämfört med när de åker klassiskt vid en given upplevd ansträngning. I skejt får du också uppleva mer fart och du sätter balansen på prov genom att du nästan hela tiden står på en skida.

Att lära sig skejtteknik är ungefär som att lära sig klassisk teknik. Du får öva. Först för att lära dig alla växlarna, sedan för att finslipa tekniken och lära dig att åka stort och energisnålt.

Många delar in skejt i fem olika växlar:

Växel 1 – Används i mycket branta uppförsbackar. Tittar du på världscupen ser du bara att den växeln används i sista etappen av Tour de Ski, där åkarna klättrar uppför en slalombacke. Du åker diagonalt med armar och ben, ungefär som att saxa, med skillnaden att du glider på varje ben.

Växel 2– Den vanligaste växeln för ”medelbranta” uppförsbackar. Man pratar ofta om ”hängsida” och ”retursida”. Man sätter i stavarna på hängsidan, på vartannat frånskjut med benet. Skidan sätts i samtidigt som stavarna. Du förflyttar sedan kroppsvikten från hängsidan till retursidan. Du glider på båda sidor, men längst på hängsidan. Hängsidans arm sätts i ganska rakt bakåt. Retursidans arm sätts i snett bakåt, vilket också gör att höjden på den handen vid stavisättningen är lägre. På norska brukar denna växel kallas enkeldans.

Växel 3– Växeln för lite flackare uppförsbackar. Bland elitåkarna är det växel 3 som gäller även i lite brantare uppförsbackar, eftersom det sparar energi att åka på trean om man klarar det rent muskulärt. Per Elofsson var en föregående som körde på trean uppför det mesta. Idag är Charlotte Kalla ett bra exempel på en skidåkare som är bra på att utnyttja den växeln. Då åker ganska parallellt med armarna, nästan som i stakning, och gör en stavisättning för varje bentag, till skillnad från växel 2 och 4 där det sker på vartannat tag. Stavtaget kommer precis innan skäret med benen. Tricket med växel 3 är att kunna förflytta kroppsvikten från ben till ben och glida ut bra. Det är lätt att man inte har balans eller inte vågar lita på sin balans. Då kan tyngdpunkten hamna i mitten och då är det svårt att få till växel 3. I Sverige kallar vi ibland denna växel för raketen. I Norge säger man dubbeldans.

Växel 4– Växeln för plattåkning och lätt nedför. Här sätter du i stavarna parallellt som i växel 3, men bara på vartannat bentag. Till skillnad från växel 2 åker du mer symmetriskt även med benen, och tar ungefär lika långa tag på båda benen.

Växel 5– För nedförsbackar. Benskejt. Du åker utan att sätta i stavarna och armarna pendlar diagonalt, ungefär samma rörelsemönster som en skridskoåkare som har lagt in spurten. När det går ännu fortare är det vanligtvis en fördel att krypa ihop i fartställning och skejta med benen.

Utmaningar

Det som brukar vara svårast att lära sig är balansakten i växel 3, samt att kunna skilja på växel 2 och växel 4. Nackdelen med att blanda växel 2 och 4, vilket är vanligt bland motionärer, är att det blir muskulärt jobbigt att köra växel 4 uppför och det drar onödigt mycket energi att köra växel 2 på flacka partier.

Eftersom Vasaloppet är relativt flackt kommer du troligtvis att mestadels åka på växel 3 eller 4.